Historia

Färnäs Hemslöjd & Snickerier
Erik Pell, f.1916 i Nusnäs,  registrerade en hemslöjdsfirma i sitt namn 1947.
Några år  hade han då samarbetat med bröderna Lennart och Herman Hållås. 
Efter giftermål flyttade Erik till Färnäs och rörelsens lager härbärgerades i hustrun
Astrids hemgård. Produktionen var den traditionella; hästar, tuppar och grisar.
Sågning, målning mm skedde i Nusnäs. 


Mehmet Pihiven (f.1953 på Rhodos, Grekland) knöts vid mitten av 70-talet till
firman och arbetet i familjeföretaget, då såsom svärson till Pell Erik.
Mehmet byggde till lokalerna på gården i Färnäs med snickeri några år senare
och produktionen i sin helhet flyttades till Färnäs. Mehmet, med ursprung i en
turkisk familj där fadern var möbelsnickare, tog efter Pell Eriks pensionering
1982 över firman med personal och kunder.
Namnet ändrades till Färnäs Hemslöjd och Snickerier.

I bygden kallas Mehmet  oftast  ”Greken”, oavsett ursprunget i den turkiska
minoriteten på Rhodos.  För en sydeurope kan den  svenska vintern kännas
både mörk och kall.  Men efter tre årtionden i Sverige känner sig Mehmet 
helt hemmastadd, icke minst bland jakt- och fiskekamrater i Färnäs.
Och att tillverka den svenska nationalsymbolen tycker han är både självklart och roligt.

Kanske var det  de grekiska anorna och historier om den trojanska hästen, som
fick Mehmet att åta sig att tillverka några av de största solida Dalahästarna.
Hos Dalaträs Byggvaruhus i Stockholn finns den största, nära 3 m hög och vägande 1,2 ton.
Hos flera av Åhlénsvaruhusen i Sverige står andra av Mehmets stora hästar (180  cm:s).
Åhléns har varit en av hemslöjdsfirmans stora återförsäljare, i övrigt levereras till
många europeiska länder och USA.

På senare år har ”Färnäshästen” och  ”Sälenhästen” blivit  populära samlarobjekt.
Färnäshästen skapades efter en gammal förebild av Pell Erik.


Morahästen/Dalahästen som Sverigesymbol.

Utanför svenska paviljongen på världsutställningen I New York 1939 stod en tre
meter hög häst. Den stod som ett exempel på svensk folkkonst. Ledningen för den
svenska delen av utställningen var mycket tveksam till att det moderna Sverige skulle
representeras av ”primitivt hantverk”. Dock blev den färgglada hästen oerhört 
uppmärksammad och  leksakshästen av enkelt  ursprung - täljd av husfadern till
gårdens barn - blev vida känd.

Varför en häst?
Hästen som bild och som leksak finner man i många kulturer. Därvid skiljer sig
hästen klart från de andra djuren, den har en plats nära människan.


Under bronsåldern och i den nordiska gudasagan är det hästen som drar solens
vagn över himlavalvet. Bronshästen dragande den gyllene solen på sin vagn, funnen
på Själland, är ett av Nordens  mest berömda bronsåldersföremål (Trundholmsvagnen).


På grekiska vaser körs hästen av solguden Helios och hjälten Perseus flyger med den
bevingade hästen Pegasus till gudarnas höjder på berget Olympos. Kentaurerna, till
hälften män och till hälften hästar, lurar i Tessaliens bergstrakter och rövar
vackra grekiska kvinnor. I vikingarnas asatro finner vi Odens häst Sleipner med åtta
ben och Frejas Frejfaxe.

 

En  ”hästdyrkan” dröjer sig kvar långt in i kristen tid:

Den helige Stefanus blev hästarnas skyddspatron och  traditionella Staffansvisor
finns upptecknade i många svenska landskap. Hästskon är lyckobringande och
hängs över dörren. Hästen står, även i vår tid, för egenskaper som människan
värderar högt: Styrka , trofasthet, klokhet och värdighet.

När de första dalahästarna täljdes kan man inte veta. Ett av de tidiga
beläggen är en predikan av västeråsbiskopen  Johannes Rudbeckius.
I september år 1624   varnar han  för ”syndfulla handelsvaror” på marknaden:
…”kort, tärningar, trähästar”… Dalarna hade då som nu Västerås som
kyrkligt centrum.

 

Morahästen
Tidigt utvecklades hästsnidandet i Mora till hemslöjd, det finns belägg för
relativt betydande tillverkning och försäljning redan under första halvan
av 1800-talet. Det uppstod snart en specialisering, i vissa gårdar täljdes
hästarna i andra målades de. Under långa arbetsvandringar till Rumboland,
Mälardalen,  lämnades ofta en trähäst som betalning för mat och logi.


Dekormålning
Anknytningen till folklig konst märks inte minst i dess dekoration.
Rättviksmålarna inspirerade målarna i Mora, och särskilt tydligt märks detta hos
den mest kände dalmålaren här, Stikå Erik Hansson från Risa. Stikå Erik målade
även hästar, han var förmodligen den som komponerade Morahästens välkända
dekormålning (”krus”) - liksom nu med två färger i penseln.
Priset för en Morahäst på 1880-talet var 25 öre.

 

Ursprungligt centrum för Morahästen tycks ha varit Bergkarlås.  ”Bergkarlås
gick före härvidlag” sägs i en gammal anteckning hos Nordiska muséet.
Senare tillkom tillverkning i Vattnäs, Risa, Nusnäs och Färnäs.


Drömmen om Hästen
Fattigdomen var stor på det gamla bondesamhällets tid, men kunde man hålla
sig med egen dragare var det en god hjälp i familjens försörjning. Hästen var
den trygge hjälpande kamraten på åker och äng, i skogen, på väg till fäboden, 
till kvarnen,  kyrkan,  marknaden...


Många gårdar i  morabyarna kunde inte hålla en egen häst. Kanske var det den
fattigaste morabonden av de fattiga som täljde den första riktigt stilrena hästen,
en alla morahästars  prototyp. Det var en gårdsägare som insåg att han aldrig 
skulle få råd med en egen fåle. Han skapade i trä sin drömhäst, från hans kniv
och ur hans hand fick  morahästen form, senare färg och krus, och gav sig ut i världen.